Man sitter där man sitter, som författare sitter man väldigt mycket. Den del av året jag ägnar mig åt författandet i första hand sitter jag väldigt mycket. Arbetsrum, kontor. På sommarhalvåret (inte för att sommaren varar ett halvt år) är mitt arbetsrum mycket större, rymligare, under bar himmel. En kyrkogård. En massa stenar och en massa blommor och annat som ska skötas. Ibland kan en gravsten få ge stöd till ett anteckningsblock och en penna, men det händer inte ofta. Men ord, rader, dikter, föds där också. Jag går och maler dem tills jag kommer hem. Då, när det till sist har blivit lugnt, när sonen har somnat och disk och kattlådor och sådant har klarats av, då sätter jag mig och skriver ner de där orden, raderna, dikterna. Om jag kommer ihåg dem, det vill säga. Då är det inte så noga med välstädade skrivbord, fina skrivhäften och bra pennor med gott bläckflöde. Då går det bra med baksidan på ett kvitto och halvdöd gammal Bic. Men på vintern, hela arbetsdagar, då ställs det andra krav.

Jag har tänkt i ett par månaders tid nu att när jag lämnat lille sonen på dagis, då ska jag gå ner till Hörbys enda riktigt bra fik och sätta mig där några timmar, läsa, skriva. Hittills har det inte blivit av. Varför? Jag tror att jag är rädd för träda in i någon slags författarroll alltför mycket, gömmer mig själv bakom en massa praktiska måsten. För det är ju alltid en jävla massa som måste göras, skräp som ska kastas, flaskor som ska pantas, bilar som ska tvättas, hantverkare som ska jagas, pannor som ska sotas, mat som ska handlas, samtal som ska ringas. Så jag gör det istället. Vi har haft hantverkare hemma i huset i snart tre månader nu. De är trevliga men ska alltid komma in i mitt arbetsrum och ropa något om nu måste vi köpa mer skruv eller nu måste vi stänga av elen eller nu ska vi köra och äta. Det är jävligt svårt att komma i något slags poetiskt flow då. Dessutom kommer de in bakom ryggen på mig. Så som jag sitter nu vid mitt skrivbord har jag ryggen mot en dörr och ett fönster (mot gatan). Inte bra. Jag sitter gärna inklämd i hörn när jag ska skriva. Inte för att jag egentligen är rädd för att någon ska smyga bakom mig och se vad jag skriver, det är det väl egentligen bara min fru som skulle göra, och det gör ju ingenting. Det är en allmän känsla av utsatthet tror jag. Av öppenhet, de där orden som är så nya när jag skriver dem att jag knappt vet själv vad jag menar, de behöver få åtminstone några timmars, eller dagars, lugn och ro. Allra helst sitter jag med en vägg bakom mig, en vägg där jag kan sätta vilka bilder och texter jag vill. Nu har jag en vägg framför mig och ett fönster bakom mig. Jag undrar vad Feng shui-experter skulle säga om det?

Nå. En av anledningarna till att hantverkarna har varit här i huset i snart tre månader är att vi ska få ett nytt arbetsrum. Ett rum med bokhyllor och skrivbord och en skön fåtölj och ingenting mer. Jag ska ha bokhyllor bakom ryggen istället, rad efter rad med böcker. Jag tror att det kommer att kännas bättre.