”Vurmen för det självförbrännande, manliga konstnärsgeniet är djup och utbredd inom kulturvärlden. Den finns inom såväl musiken och litteraturen som filmen och teatern.” Ika Johannesson i Filter #12.

Den jävla Strindberg hemsökte mig. Var man tvungen att vara som den jävla karlen Strindberg för att vara författare? Livskriser och flykter till Berlin, narkotiska preparat. Jag kände mig mesig.

”Det förefaller mig som om jag går i sömnen; som om dikt och lif blandats. Jag vet inte om Fadren är en dikt eller om mitt lif varit det; men det tyckes mig som om detta i ett gifvet snart stundande ögonblick skulle komma att gå upp för mig, och då ramlar jag ihop antingen i vansinne med samvetsqval eller i sjelfmord. Genom mycken diktning har mitt lif blifvit ett skugglif; jag tycker mig icke längre gå på jorden utan sväfva utan tyngd i en atmosfer icke af luft utan af mörker. Faller ljus in i detta mörker så dimper jag ned krossad!”

Sådan var jag ju inte, dikt och lif var åtskilt, kanske var det min olycka. Jag led helt enkelt inte tillräckligt mycket. Men möjligheten fanns ju ändå att spela rollen, i alla fall lite grann, så där lite lagom lidande brinnande poet. Möjligheten togs i samband med två år på Skurups skrivarlinje (eller egentligen bara under det första året, sedan kändes det mest fånigt – det svartfärgade håret rakades av och baskerattiraljen förpassades för evigt till botten på maskeradkistan). Alkohol, billig sådan helst. Det dracks det försvarliga mängder av. Jag fann några bundsförvanter på skrivarlinjen, och med en av dessa, Thomas Rosengren, bildade jag en poesiduo ämnad att ta Skånes litteraturscener med storm. Rosengren är och var en förträfflig man och poet, som skrivit alldeles för lite och publicerat ännu mindre på senare år. Men på den tiden (mitten av 90-talet) var vi rätt hopplösa, tror jag, även om vi för all del hade förbannat kul, mestadels.

Det finns vissa saker man helst vill sopa under mattan, pinsamheter. Det är här Liv Strömquist kommer in i bilden. En förfrågan hade ställts till Maria Brynge, vår lärare på skrivarlinjen. Hade hon några poeter som ville komma till Simrishamn och läsa i samband med en teaterföreställning på Godsmagasinet? Ingen annan var intresserad, men jag och Thomas tackade ju aldrig nej till ett framträdande. Vi åkte. Med dikter och hemmagjort vin i väskan, mörka kostymer och vita skjortor, jävlar nu skulle vi visa dem. Vi kom fram till Simrishamn, en ung tjej mötte oss. Det var Liv, hon var väl kanske 16, 17 då. Vi tittade på lokalen och scenen och planeringen var att kvällen skulle börja med en enmansföreställning av Hamlet, sedan skulle vi avsluta kvällen. Så långt var väl allt bra.

Herrarna Ekström och Rosengren gick en promenad genom Simrishamn för att fördriva tiden innan föreställningen skulle börja. Givetvis hamnade vi på krogen, vi var ju tvungna att ”förbereda” oss, och hade alldeles förträffligt trevligt. ”Äh, vi skiter i Hamlet”.

När vi till slut rasade in på Godsmagasinet hade vi fått i oss en ordentlig dos av det medhavda vinet också. Möjligtvis hade vi redan öppnat första flaskan på tåget från Skurup, det skulle inte förvåna mig det minsta. Hamlet var över, alla väntade på oss. Vi intog scenen, fortfarande med vinflaskorna i högsta hugg (som ”rekvisita” förstås) och de fladdrande, nu osorterade diktbuntarna. Jag minns inte nu om vi båda läste, eller bara en av oss, men plötsligt var det paus, så vi tog chansen att dricka lite mer vin och röka några cigaretter. Märkligt nog var det ingen som ville prata med oss eller bekräfta hur bra vi var. Tills någon kom fram och viskade till mig ”ni vet väl att det här är en drogfri kväll för skolungdomar?”. Den informationen hade vi märkligt nog valt att bortse från, det hade väl låtit alltför hemskt att gå upp på scenen utan en droppe vin i kroppen.

Pausen tog slut och vi gick upp och läste fler dikter, och jag vet inte om det var inbillning, men det kändes som att vi inte var riktigt lika välkomna längre. Kvällen tog slut, publiken försvann, Liv syntes inte till. Natt i Simrishamn. Inga tåg gick, inga bussar, vi skulle få övernatta hos en bibliotekarie som hade varit delaktig i arrangemanget. Vi klev in i hennes bil och körde vad som kändes som en löjligt kort sträcka, plötsligt var vi dödströtta, baskrarna hade fallit av och vinet var sedan länge uppdrucket. Det bäddades på vardagsrumsgolvet, vi kikade lite på skivsamlingen och i bokhyllorna, bibliotekarien satte på en skiva, hon verkade vilja stanna uppe, men jag och Rosengren tyckte nog att det kunde räcka nu. Bibliotekarien gick och kom tillbaka efter en stund, i bara underkläderna. Som jag vill minnas situationen idag så gömde vi oss i princip under våra täcken tills hon hade gått igen. Morgonen var precis lika hemsk som vi förtjänade. Pinsamt? Nej, det finns väl egentligen inget som är det. Men jag kommer inte till poesiuppläsningarna jättefull i basker längre. Tur är väl (kanske) det.