Sista undrens tid
Kim Larsson på Eremonaut skriver bland annat så här om min senaste bok:
”Sista undrens tid är stilistiskt och tematiskt mycket konsekvent, och redan från början etablerar Ekström en grågles, undflyende och vacker stämning som han sedan sällan släpper. Boken inleds med tre sorgsna citat av Benjamin Smoke, Tor Ulven och Saul Williams, och första kapitlet heter Noll.
Den inledande prosatexten heter Förorter (en inledning). Det är en elegant komprimering, en sorts mininovell, en skiss av både en uppväxt, ett släktöde och den våldsamma politiska förändring som det svenska 1900-talets urbanisering innebar. Jag uppfattar denna inledning som en sorts frö, den text som hela boken kan deriveras ur, eller som en hand som håller ihop de övriga texterna. Det som följer är nämligen ett intensivt pärlband av olikartade bilder och scener, och varje scen och bild har sitt självklara band till inledningstexten. Att placera en så densitiv och dominerande text redan i början är djärvt och mycket lyckat grepp.
Sista undrens tid är en både egensinnig och mycket svensk diktsamling. Jag tycker mig höra ekon från både Norén, Sonnevi och Tranströmer, och någon sorts intellektuellt beslöjat, lätt svävande dödsmedvetande verkar alltid finnas närvarande i dikterna. Ekström har verkligen lyckats skriva en mångfacetterad men sammanhängande diktsvit om två av de svåraste ämnen som finns: saknaden och döden. Bilderna är scenerna är verkligen väldigt svenska, ensamma, ruvande och blåsiga. Det är som att Ekström metodiskt filtrerar en personlig smärta genom ett svenskt raster, ett renande, objektivt filter som låter honom utvinna ljus ur mörker. Han och läsaren forslas rastlöst mellan rum, platser, minnen, tankar, idéer och personer. Sista undrens tid är på något sätt som en tråd med en rad solblekta och regnblekta fotografier på. De faktiska omständigheterna har bleknat, men känslan och ljuset hänger kvar, stelnade, som någon sorts minnesstenar, som taktilier att flytta fram och tillbaka, räkna och sortera.
För att en sådan här bok ska fungera krävs en fingertoppskänsla, och det har Ekström. Det märks att han är en van poet; Sista undrens tid är påfallande välkomponerad och språkligt exakt. Ekström är en både stilistiskt och rytmiskt driven poet. Han behärskar t.ex. den närmast bortglömda konsten att strofera, och det ser man verkligen inte varje dag.”