Kanske ska den inte längre heta Lokalen, men vi som var där var nog överens om att det är ett ganska bra namn. Det handlar alltså om Författarcentrum Syds nya lokal, som ska fungera som ett komplement till det, i malmöitiska litteratursammanhang, smått legendariska Loftet vid Lilla Torg. Lokalen ligger på Södra Förstadsgatan 65, ungefär mittemot Myrorna, och till skillnad från just Loftet så är det dels bara ett stenkast från Möllan och dels mycket lättare att bara ramla in där om man passerar och genom de stora skyltfönstren råkar få se en författare på scenen. Jag tror att det kan bli väldigt bra. I fredags var det väldigt bra, tillsammans med Kristian Carlsson och Freke Räihä. Vi kallade evenemanget för ”En kväll med Text, Ting och Död” och läste, framför allt, texter ur våra böcker som kommit ut på King Ink förlag tidigare i år. En liten men entusiastisk och underbar publik hade trotsat stormvarningen och blev som tack för det bjudna på varm glögg och lussekatter. Ja, och en del poesi förstås.
månadsarkiv: december 2011
”Man får ingenting” – om Victoria & frihet
I går tog jag med mig mina skrivarkurselever till museet i Hörby för att de skulle få veta lite mer om Victoria Benedictsson. För trots allt är det så att det inte pratas speciellt mycket om Victoria här i Hörby, hon var väl för obekväm, ifrågasatte alldeles för mycket. Och hon tyckte att Hörby var en en liten byhåla (ja, till och med en ”avskyvärd” byhåla!) Hade hon däremot hyllat orten och dess invånare hade hon säkert haft en annan ställning här. Ja, eller om hon hade varit man, då hade hon kommit undan med nästan vad som helst. Eller hur? Nu har vi staty och byst. Gator som heter Victoriagatan och Ernst Ahlgrensgatan. Till och med en godisaffär, i huset där hon bodde, heter Victoria Godis. Men de äldre som vet varför är oftast inte intresserade, och de unga har aldrig fått veta vem Victoria/Ernst var. Det är bara namn på skyltar och en staty i park, en sträng dam som blänger på oss på bibliotekets andra våning. Och när Victoriamarknaden arrangeras så påminner den mest om vilken marknad som helst, med veterantraktorer och krimskrams. Ibland med några ”pittoreska” inslag av 1800-talsromantik som rimmar illa med Victorias verklighet. Som när ”Victoria” och ”Postmästaren” i tidstypiska kläder vandrar omkring bland besökarna. Ja, det hade väl inte varit så populärt att iscensätta hennes självmord, antar jag. Jag förstår ju att man från kommunens sida vill försöka visa upp en acceptabel sida av Victorias liv. Men det är inte någon lätt person att ”disneyfiera”. Tack och lov!
På museet och biblioteket finns mycket kunnig personal att fråga, hennes böcker, och en permanent utställning. Men alla går ju inte in där. Ju mer jag läser av henne, och genom dagböcker och brev lär ”känna” henne, desto mer beundrar jag henne. Sonja Pleijel och Marianne Söderberg gjorde en TV-film om Victorias liv, ”Postmästarfrun från Hörby”, i slutet på 80-talet. Men det förvånar mig att det inte har gjorts något mer försök att skildra Victoria på film; böcker har det ju skrivits många om henne. Det saknas sannerligen inte dramatik, från barndomen med fadern som behandlade Victoria som den pojke han saknade, hur hon fick försaka sin konstnärsutbildning, via det olyckliga äktenskapet med Postmästare Benedictsson, till sjukdomen och konvalecentåret i Malmö som gav henne chansen att börja skriva, utgivningarna och resorna till Stockholm, Köpenhamn, Paris, och sedan åter till Hörby där pratet och skvallret blev elakare och elakare, till affären med danske litteraturkritikern Georg Brandes och slutligen rakkniven och hotellrummet i Köpenhamn. Vilket stoff!
Men så var det mina skrivarkurselever. Det är ju en grupp på tio tjejer mellan 14 och 19, så allt det här borde kunna tilltala och inspirera dem, så tänkte i alla fall jag och Åsa Dahlberg Ohlsson, som är museichef. Och det blev en väldigt intressant diskussion på museet i Hörby igår kväll, en diskussion som började med Victorias liv och den tiden hon levde på, om att vara kvinna i Hörby i slutet på 1800-talet, men inte nöja sig med den tillvaro som erbjöds henne. Om att ständigt behöva kämpa för sin frihet och för att få sin röst hörd.
Man tvingas att varje ögonblick tänka på vad kön man hör till. Man kan inte gå på gatorna om qvällarne, man kan inte få köpa en ensam biljett till teatern, man får inte sitta på parkett, man får ingenting.
Sedan kom vi in på hur livet för tjejerna på kursen ser ut idag, vilka skillnader är det, hur långt har vi kommit? Inte speciellt långt – det byggs nya fängelser hela tiden, de bara ser lite annorlunda ut idag. Vi kom fram till att boken som vi ska ge ut i slutet av kursen ska få temat ”Frihet”. Frihet för tjejer/kvinnor idag. Jag tror att det kan bli väldigt bra!
Mer Victoria:
Sveriges radio | Projekt Runeberg | Litteraturbanken
Rapport från Ensligheten
Jag är ute på vandring en tidig söndagsmorgon, från Venaröd förbi Grankarp, Huggelseke. Några stenkast bort ligger radiomasten, Östra Sallerup med kyrkan från 1100-talet, de märkliga Karl XI:s stenar. Går på vägar som inte är vägar, som är kostigar, vattenrännor som försvinner in bland träden, bok och gran, krånglar sig in mellan stenrösen och murar som avgränsat marken här sedan urminnes tider. Här och var en vägskylt, en lysande ilsken sol i det dovbruna. Överallt längs farbara vägar de brandgula pinnarna som växer upp ur marken varje år vid den här tiden, de som ska visa var vägen är när snön kommer och blåser igen, täcker över alla öppna ytor.
Hemma ligger ”Ett hus fullt av skog” på köksbordet, det första exemplaret, och även om det är en bok som samlar dikter jag skrivit sedan 90-talet, på många platser, så är det en bok som är kommen av dessa skogar, dessa vattenfyllda traktorspår, denna blinkande radiomast. Som om jag har skrivit mig fram till den tillvaro jag har idag. Det är en märklig känsla. Staden är i högsta grad närvarande, framför allt Malmö, men också Stockholm. Men stadens intensitet och framåtrörelse ställs hela tiden, i alla mina böcker, mot landsbygdens enslighet och skenbara stillastående.
Det har varit i högsta grad upplysande för mig själv att sätta ihop boken, att samla dikterna. Att stalla in djuren efter säsongens slut. Dessa mina djur. Dessa mina stall fulla med ord. Jag har läst mina böcker med nya ögon. Så otydlig, så suddig i konturerna jag var, då, när jag debuterade. Så omogen, i blindo famlande. Andra boken var ett stort steg framåt, men samtidigt är det uppenbart för mig nu att jag inte hade någon klar idé över vad jag egentligen ville säga eller åstadkomma.
Egentligen började allt på allvar med ”Elektrisk matlagning”, och det var till stor del tack vare två saker; min nyfödde son (nu skulle jag en dag bli ställd till svars för mina handlingar, jag hade inte råd att slarva längre), och ett förlag (Predi) som trodde på mig och ville satsa på mig. Förlaget lade ner innan min nästa bok hann bli klar, men jag hade hunnit bli lite rakare i ryggen, lite skarpare i konturerna. Jag klarade av att möta min blick i spegeln. Jag kunde skriva. Jag skrev om Malmö, om staden jag och min fru hade lämnat i mitten av 00-talet för att komma hit, till Ensligheten. Men staden hade legat och skavt där, i mina drömmar, sedan dess. Jag var långt ifrån klar med den. Jag hatade den, jag älskade den. Boken blev bra, och ännu bättre med Marias bilder av Malmö, och märkligt nog var det bilder som nästan uteslutande visade upp en stad tömd på folk. Ensligheten i staden. Det var inte tänkt så, det var inte planerat, det var en vanlig vardag under pågående mellandagsrea. Men människorna gömde sig, hukade för snålblåsten i sina ännu julpyntade hem. Bara några få platser var befolkade, om än glest. ”Malmö är en dröm”, jag är fortfarande väldigt stolt över den boken.
Vad som hände sedan är att min mor dog efter en lång tids sjukdom och jag var tvungen att skriva om det. Om resan från barndomen och ett 70-tal i en närförort till Stockholm (Bergshamra) som inte alls var så idylliskt när man väl började skrapa på ytan, skrapa bort de grälla färgerna från Instamaticbilderna. Om resan därifrån via sjukhusbesöken och fram till ett telefonsamtal. Den åttonde december. Jag satt framför datorn och tittade på Barbapapafilmer på youtube med min son när telefonen ringde, från Jakobsbergs sjukhus. Där tog det slut. Och jag tror att jag ville skriva en bok som kunde förklara alla de där åren, min bakgrund, för min son en dag. Men självklart blev ”Sista undrens tid” inte alls en sådan bok. Den blev märkligare och mörkare och ärligare än jag hade räknat med. Om ensligheten i barndomen, i sjukdomen, i döden, den eländiga ensligheten i ett rum på ett sjukhus. Att det ska ta slut där.
Sedan dess har jag fått en till son som en dag kommer att ställa mig till svars för mina dikter, ord, handlingar. Jag måste skriva bättre. Jag har inte råd, inte tid, att slarva, att låta bli. ”Ett hus fullt av skog” är det första depåstoppet. Jag har fått nya däck och ny bensin nu. Målet ligger där någonstans långt, långt bortom radiomastens räckvidd.
