Allt som inte är liv

I Stockholm kände jag en man som aldrig hade satt sin fot utanför stadens tullar. Det var svårt nog att få honom att ens lämna Södermalm. För mig som hade vuxit upp i Solna och så småningom slagit mig ner vid Hornstull tedde det sig inte så märkligt. Jag delade väl på ett ungefär hans åsikt; utanför Stockholm fanns inte mycket att se. Men jag läste också Henry David Thoreau och funderade på varför jag kände mig så bunden till storstaden, till bruset och jäktet, på samma sätt som jag börjat fundera över varför jag rökte mina tjugo cigaretter om dagen. Thoreau skrev om att ”driva allt som inte var liv på flykten”. Allt som inte var liv? Det var ord som gjorde stort intryck på mig, när jag vilsen drev omkring på stadens gator och försökte formulera min egen instruktionsmanual. Walden är en lika mild som revolutionär bok som bidrog till att skrubba ner Stockholms gyllene glans till en matt rostig yta i mina ögon. Jag visste att jag ville skriva, att jag ville ge ut tidskrifter och kanske böcker. Men det kändes som att i Stockholm vandrade så många i skuggan av de stora förlagens höga hus och höga herrar. Och att staden var så stor och ogenomtränglig att ett stort kontaktnät var enda sättet att komma någonstans. Jag drogs mer till musikscenen som verkade öppnare och enklare. Men jag var ingen musiker, jag var en skrivare.

Det underlättade att jag var en ung man på den tiden, som lätt kunde bryta upp. Men ändå; vänner förundrades över beskedet att jag sagt upp både lägenhet och jobb för att ta tåget till Malmö, och vidare därifrån till Skurup där ett rum på en folkhögskola väntade på mig. Nej, resan från Stockholm till Skåne är geografiskt sett inte så lång eller dramatisk, men beslutet att lämna staden där jag trott att allt fanns var ändå livsavgörande. I början var det svårt att vänja sig. Resorna till hemstaden föll tätt, på helger och lov. Men långsamt började en annan tillvaro få sitt grepp om mig. Malmö var skitigare, råare, påminde om Hamburg eller Rotterdam. Gentrifieringen skulle komma långt senare och de ”bohemiska” kvarteren kring Möllevångstorget var ännu bebodda av konstnärer, arbetslösa, studenter och narkomaner. På gott och ont, givetvis. Där fanns inga lattebarer, där fanns slaktare, bagare, Baghdad Livs och krogar där det fortfarande gick bra att dricka öl på krita. I Malmö fanns den rörlighet och öppenhet jag hade saknat i Stockholm. Där startade jag en litteraturtidskrift tillsammans med några vänner som också flyttat ner från Stockholm. Vi arrangerade uppläsningar, fester, konserter, filmvisningar och vi togs emot med öppna armar. Fullt hus och fullt ös och köer som ringlade långt ut på gatan. Samtidigt blev jag varse hur det är att leva och verka i ”periferin”. I ett land där allt som inte är Stockholm (eller kanske Göteborg) är periferin. Kontakter med statliga myndigheter och kulturråd, liksom med etablerade författare och förläggare i huvudstaden gjorde det allt för tydligt. Eller som en person med viss insyn i branschen sa till oss; ”Skaffa en postadress i Stockholm så kommer ni att få kulturstöd. Med en adress i Malmö får ni det aldrig.” Fullt så illa var det väl inte. Men det ligger en viss sanning i det.

Att välja sin egen väg. Det är nog en lyx att kunna göra det. Idag bor jag längs en tertiär länsväg, nr 1066 för den som undrar, omplanterad på den skånska landsbygden med min familj, i ett eget, enkelt paradis. Jag tröttnade även på Malmö, det var ju staden jag ville bort från. ”Allt som inte är liv”, var det inte så? Det finns i mig sedan barndomen, jag bodde nära innerstaden men samtidigt nära skog och vatten. Där kunde jag försvinna. Det var så det kändes, jag är ju så pass gammal att jag levt på den tiden när man var ute och lekte utan att någon vuxen visste ens exakta position. En tid långt innan mobiltelefoner och internet. En tid när det var möjligt att försvinna under några timmar, en halv dag. Staden stressar mig. Staden ter sig på många sätt obegriplig för mig. Ändå fortsatte jag under många år att söka mig till städer i tron att det var där jag skulle gräva efter mina skatter. Nu gör jag det här, på gammal bronsåldersmark, i en före detta telefonstation, där jag driver mitt förlag och skriver mina böcker och strävar efter att bli självförsörjande. Det är inte en protestauktion. Det är inte som jag väljer att gå mot strömmen. Det är bara mitt val. Samtidigt är jag medveten om hur det urbana blivit normen, hur det urbana likställs med utveckling och modernitet. Att landsbygden ofta verkar ses som en enbart tärande del av vårt samhälle. Jag minns ett telefonsamtal med en förläggare på ett av landets största förlag (i Stockholm). Vi hade några saker att diskutera och han föreslog att jag skulle komma upp på kontoret, ”i eftermiddag eller kanske imorgon bitti”? ”Det blir lite svårt”, svarade jag, ”jag bor utanför Hörby”. Det blev tyst några sekunder. Sedan: ”Varför?” Det är säkert tio år sedan men jag funderar ännu, då och då, på vad han menade med sitt ”varför?”. Den gången blev jag mållös, men nu vet jag vad jag skulle svara.

Texten publicerad i Parnass #4, 2016