Ännu en kväll med stormvindar och regn/snö som piskar mot de venarödska fönstren, så det känns väl som en ganska passande sysselsättning att skriva ihop en slags årskrönika. Med ett glas whisky (för halsen, och hostan, givetvis) och Tom Waits i bakgrunden (inte för att han alls vill hålla sig i bakgrunden, men ibland är det tvunget). OK, 2011, vad hände egentligen?

Vinter & vårvinter & vintervår

Strax innan julen 2010 fick jag Hörby kommuns kulturstipendium, så vintermånaderna som följde gick jag nog mest runt och solade mig i glansen av detta fina pris. Nej, alls inte, för så glamoröst är sällan poetlivet. Jag satt mest och skrev, skrev och skrev ännu mer. Lade sista handen vid manuset till min femte diktsamling ”Sista undrens tid”, som i en tidigare version hade gått den sedvanliga refuseringsrundan hos de stora förlagsbestarna.

Mamma Birgitta & moster Siv

I februari skickade jag manuset till King ink, ett litet men väldigt ettrigt förlag i Stockholm, och boken antogs rekordsnabbt, jag tror inte ens att det hade gått 24 timmar innan jag fick ett entusiastiskt svarsmail, ”sådana här dagar känns det extra roligt att vara förläggare”, skrev förläggaren, och sådana dagar är det ju också extra roligt att vara författare. Utgivning planerades redan till maj, och sålunda var detta något långdragna bokprojekt i hamn. Boken var svår att skriva, och har jag senare märkt, är ännu svårare att läsa för publik ur. ”Sista undrens tid” är en slags sorgebearbetning och samtidigt en uppgörelse med en barndom och ett litet försök till upprättelse för ett missförstått barn och en missförstådd familj.

”I wish I was there to help her but I’m not there, I’m gone.” (Bob Dylan).

Utgångspunkten och huvudtemat för boken är min mors långa sjukdom och bortgång, i december 2008. Samma dag jag fick beskedet, började jag skriva en sorgedagbok, dessa anteckningar utgjorde grunden till de första dikterna jag skrev till boken. Men, samtidigt, så måste jag understryka att det absolut inte är fråga om en rent självbiografisk bok – det finns flera rent uppdiktade händelser och personer med i boken, och den som verkar vara min mor i en del av dikterna är i själva verket en helt annan person. ”I’m not there, I’m gone.”

Pappan & Henry

Men mitt i arbetet med all denna död hade jag också ett helt nytt liv att tänka på, vi blev en tvåbarnsfamilj i början av mars när lille Henry Bror Sture föddes. Sture? Ja, efter Sture Dahlström så klart! Mitt i allt detta kom Lokaltidningen Mellanskåne ut till Venaröd och intervjuade mig om 668 Förlag, förlaget som jag och Jonas Svensson hade startat tillsammans under hösten 2010. Mer om förlaget läser du här: 668 Förlag.

668:s förläggare (och Edvin)

Ungefär samtidigt åkte Fria Tidningen hem till Jonas i Hönsinge och intervjuade honom, den artikeln kan du kika på här; Sorgset och spännande. I mars fick också min årsgamla ”Malmö är en dröm” ytterligare en väldigt fin recension, av Clemens Altgård, den värmde gott.

Vårvår & sommarvår & sommar

När jag ser tillbaka på året inser jag hur mycket som hände, trots att den där känslan av stillastående och påfläckenstampande märkligt nog som alltid infunnit sig ändå. Jag blev ju egenföretagare, släppte taget om den ekonomiska tryggheten i mitt återkommande säsongsjobb och registrerade den enskilda firman Telegrafstationen. Grafisk form, poesi, kommunikation. Ja, ungefär så lyder min obefintliga reklamslogan.  En del webbsidor har det blivit under året, och jag kände mig mycket stolt och glad över att få Fritiof Nilsson Piraten-sällskapet som kund. Jag har också åkt runt en del med mitt föredrag om svensk poesi, framför allt till församlingshem runt om i Skåne, och det har varit väldigt uppskattat. Framför allt är jag glad över att det är mitt skrivande och aktiviteter knutna till det som har skapat mest uppmärksamhet och uppdrag för min firma. Tänk, att poesi (nästan) kan vara lönsamt.

I maj gavs ”Sista undrens tid” ut, och det var lika nervöst och spännande som alltid att ta emot de första exemplaren från förlaget. Tyvärr var omslaget feltryckt, men detta åtgärdades väldigt snabbt av King ink, och finfina böcker anlände. Omslagsbilden? Jo, den föreställer faktiskt min pappas kök i Traneberg, ett kök som förekommer i en av dikterna. I slutet av maj läste jag för första gången dikter ur boken inför publik, på Loftet i Malmö, och det var jobbigt. Jag vet inte riktigt varför, men det var som att den jävla boken inte vill bli läst på det sättet. Dikterna trivs kanske bäst på boksidorna. Eller kanske är det alla fotnoterna som gör högläsandet besvärligt. Ja, jag vet inte, men det var en oväntad och ovan känsla. I maj blev också några av mina nyare dikter översatta, till slovenska av Zoran Jerman, och till spanska av Ximena Narea.

Kulturkalaset

Och så medverkade jag på Hörbys Kulturkalas, en väldigt frusen kväll där vi satt några stycken på scenen och huttrade och försökte konkurrera med begivenheter som Linda Bengtzing, foppatofflor (fortfarande!!), varm korv och langos. Eller tänker jag på Hörby marknad nu? Ja, ni vet ungefär hur sådana här marknader/stadsfestivaler/kulturkalas brukar vara. Seen one and you’ve seen them all.

Men några tappra stannade upp och slog sig ned för att lyssna i den tiogradiga majkvällen, på mig, Lars John Lindberg och Cecilia Hultberg. Sommaren blev sedan snabbt varmare, om än aldrig tillräckligt varm, men recensionerna av ”Sista undrens tid” började dyka upp, och samtliga var mycket positiva. Och jag kunde således andas ut. Det verkade faktiskt som att boken var just så bra som jag själv tyckte den var. Jag hann också med att semestervikariera på mitt ”vanliga” jobb, det vill säga på kyrkogården i Västerstad där jag har säsongsjobbat de senaste åren. Och trots allt var det ganska skönt att lämna skrivbordet för några veckor och låta kroppen arbeta lite grann.

Sensommar & höst & novembereländet

Hos Arnold Äventyraren

I maj 2008 reste jag och Paul Nilsson till Barcelona, inbjudna av katalanska litteraturinstitutet, för att medverka vid ett seminarium för poeter och översättare. Inspirerade av denna upplevelse startade jag och Paul vid hemkomsten Kompassros, ett slags översättarkollektiv som arbetar för att uppmärksamma framför allt översättning av poesi. 2010 bjöd vi in den chilenske poeten Amante Eledin Parraguez, och i slutet av augusti 2011 fick vi en chans att bjuda två av de katalanska poeterna vi lärde känna i Spanien; Albert Herranz och Marc Romera. Under en dryg vecka besökte de Skåne; vi arbetade med deras dikter, besökte Malmö, Lund, Köpenhamn, Hörby, Kristianstads bokfestival, Degeberga, och inte minst Arnolds Kannibalmuseum i Önneköp… Mycket hann vi med. En omtumlande, kaotisk & poetisk vecka var det! Vi hoppas kunna ge ut resultatet av vårt översättningsarbete i bokform under 2012. Vilket är ganska passande, eftersom de översättningar som gjordes av mina och Pauls dikter kommer att publiceras (till slut!) i Spanien under året.

SkD:s förstasida

Och in i september och tidiga hösten med full fart; vårt besök med Marc och Albert på Hörbys museum & utställningen om Victoria Benedictsson, blev förstasidesstoff i Skånska Dagbladet. Inte illa för ett gäng poeter! (nej, vi hade inget med drograzzian att göra…) Samma tidning kom några veckor senare hem till oss i Venaröd och gjorde ett porträtt på poeten Ekström, som du kan läsa här; Författare inspireras i Hörby. I september startade också min skrivarkurs för ungdomar i Hörby. Vi håller till på biblioteket och efter sista lektionen i februari ska vi sätta ihop de bästa texterna i en antologi. Det är tio väldigt begåvade tjejer som går kursen, och det lovar gott för Hörby litterära återväxt.

Resten av hösten ägnade jag åt att sammanställa en slags ”greatest hits”-bok, en idé som ursprungligen kläcktes av Predi förlag, som ville samla mina tre första böcker i en volym. Det blev av olika skäl aldrig av, men idén blev åter aktuell i år, när dessa tre första inte längre finns att få tag på i bokhandeln. Men istället för att göra det enkelt för mig, med en rent kronologisk samling, lät jag dikterna hitta nya sammanhang och skapa nya historier, i en uppbruten ordning, med gamla opublicerade liksom helt nyskrivna dikter insprängda här och var. Och så Maria Lindbergs underbara fotografier, så klart! Uppläsningar gjorde jag här och där, i Eslöv, Holma, Malmö, Lund.

I slutet av november, en ljuspunkt i denna eländiga gråsörjiga månad, publicerades samlingsvolymen, som fick titeln ”Ett hus fullt av skog”, på 668 Förlag. Den är stor, tjock, och vacker. Och innan förkylningarna däckade hela familjen Ekström-Lindberg över jul och nyår hann jag med en uppläsning till, på nya litteraturtillhållet Lokalen i Malmö – tillsammans med Freke Räihä och Kristian Carlsson.

Har jag glömt något? Säkert har jag det. Ett år ryms förvisso inte på dessa rader. Men jag har väl skrivit nog mycket ändå, tycker jag. Och kanske inte för någon annans skull än min egen, en årsredovisning, eftersom det är så lätt att tro att man inte åstadkommer någonting, bara står och stampar på samma fläck. Nej. Jag har rört mig framåt. Jag rör mig fortfarande framåt. 2012? Då blir romanen klar, och en diktsamling till. Utöver det? Jag lovar att återkomma. Tack min älskade familj, tack alla vänner, för ett bra år!