Jag är ute på vandring en tidig söndagsmorgon, från Venaröd förbi Grankarp, Huggelseke. Några stenkast bort ligger radiomasten, Östra Sallerup med kyrkan från 1100-talet, de märkliga Karl XI:s stenar. Går på vägar som inte är vägar, som är kostigar, vattenrännor som försvinner in bland träden, bok och gran, krånglar sig in mellan stenrösen och murar som avgränsat marken här sedan urminnes tider. Här och var en vägskylt, en lysande ilsken sol i det dovbruna. Överallt längs farbara vägar de brandgula pinnarna som växer upp ur marken varje år vid den här tiden, de som ska visa var vägen är när snön kommer och blåser igen, täcker över alla öppna ytor.
Hemma ligger ”Ett hus fullt av skog” på köksbordet, det första exemplaret, och även om det är en bok som samlar dikter jag skrivit sedan 90-talet, på många platser, så är det en bok som är kommen av dessa skogar, dessa vattenfyllda traktorspår, denna blinkande radiomast. Som om jag har skrivit mig fram till den tillvaro jag har idag. Det är en märklig känsla. Staden är i högsta grad närvarande, framför allt Malmö, men också Stockholm. Men stadens intensitet och framåtrörelse ställs hela tiden, i alla mina böcker, mot landsbygdens enslighet och skenbara stillastående.
Det har varit i högsta grad upplysande för mig själv att sätta ihop boken, att samla dikterna. Att stalla in djuren efter säsongens slut. Dessa mina djur. Dessa mina stall fulla med ord. Jag har läst mina böcker med nya ögon. Så otydlig, så suddig i konturerna jag var, då, när jag debuterade. Så omogen, i blindo famlande. Andra boken var ett stort steg framåt, men samtidigt är det uppenbart för mig nu att jag inte hade någon klar idé över vad jag egentligen ville säga eller åstadkomma.
Egentligen började allt på allvar med ”Elektrisk matlagning”, och det var till stor del tack vare två saker; min nyfödde son (nu skulle jag en dag bli ställd till svars för mina handlingar, jag hade inte råd att slarva längre), och ett förlag (Predi) som trodde på mig och ville satsa på mig. Förlaget lade ner innan min nästa bok hann bli klar, men jag hade hunnit bli lite rakare i ryggen, lite skarpare i konturerna. Jag klarade av att möta min blick i spegeln. Jag kunde skriva. Jag skrev om Malmö, om staden jag och min fru hade lämnat i mitten av 00-talet för att komma hit, till Ensligheten. Men staden hade legat och skavt där, i mina drömmar, sedan dess. Jag var långt ifrån klar med den. Jag hatade den, jag älskade den. Boken blev bra, och ännu bättre med Marias bilder av Malmö, och märkligt nog var det bilder som nästan uteslutande visade upp en stad tömd på folk. Ensligheten i staden. Det var inte tänkt så, det var inte planerat, det var en vanlig vardag under pågående mellandagsrea. Men människorna gömde sig, hukade för snålblåsten i sina ännu julpyntade hem. Bara några få platser var befolkade, om än glest. ”Malmö är en dröm”, jag är fortfarande väldigt stolt över den boken.
Vad som hände sedan är att min mor dog efter en lång tids sjukdom och jag var tvungen att skriva om det. Om resan från barndomen och ett 70-tal i en närförort till Stockholm (Bergshamra) som inte alls var så idylliskt när man väl började skrapa på ytan, skrapa bort de grälla färgerna från Instamaticbilderna. Om resan därifrån via sjukhusbesöken och fram till ett telefonsamtal. Den åttonde december. Jag satt framför datorn och tittade på Barbapapafilmer på youtube med min son när telefonen ringde, från Jakobsbergs sjukhus. Där tog det slut. Och jag tror att jag ville skriva en bok som kunde förklara alla de där åren, min bakgrund, för min son en dag. Men självklart blev ”Sista undrens tid” inte alls en sådan bok. Den blev märkligare och mörkare och ärligare än jag hade räknat med. Om ensligheten i barndomen, i sjukdomen, i döden, den eländiga ensligheten i ett rum på ett sjukhus. Att det ska ta slut där.
Sedan dess har jag fått en till son som en dag kommer att ställa mig till svars för mina dikter, ord, handlingar. Jag måste skriva bättre. Jag har inte råd, inte tid, att slarva, att låta bli. ”Ett hus fullt av skog” är det första depåstoppet. Jag har fått nya däck och ny bensin nu. Målet ligger där någonstans långt, långt bortom radiomastens räckvidd.
