Malmö är en dröm

Malmö är en drömMALMÖ ÄR EN DRÖM
Siesta Förlag, Malmö | 2010
Dikter av Tomas Ekström och fotografier av Maria Lindberg
Förord av Jacques Werup

Många kan säkert tycka att den här boken ger en ganska mörk bild av Malmö, att dikterna skildrar en hård och ovänlig stad. För mig är Malmö en mörk stad i den mening att det vilar, som jag ser det, ett slags odefinierbart mörker över dess gator. Men jag hyser också en stor kärlek för Malmö, trots allt, det är inte stad som är lätt att älska, men där finns också charmen. Malmö fjäskar inte för någon.

Jag flyttade till Malmö från Stockholm, via en kort sejour i Skurup, i mitten på nittiotalet. Då var det nästan löjligt enkelt att få en bostad. Efter ett besök hos den första hyresvärd jag var i kontakt med hade jag 4-5 lägenheter att välja mellan. Det blev en etta på Ystadsgatan, på Möllevången, och det kändes snarare som att befinna sig i Köpenhamn eller Hamburg, kanske Berlin, än i en svensk liten storstad. Men Möllan är som ett eget land i Malmö, som en vatikanstat. Påven är en pizzabagare på Bergsgatan. I början och mitten på nittiotalet befann sig Malmö i ett tillstånd av förvirring. Kockums, hela det gamla arbetar-Malmö hade i stort sett försvunnit, och den stora kranen skulle också snart monteras ner och säljas till Hyundai. Det var stad utan egentlig identitet. Vilket gjorde den spännande, inte som Stockholm, som är Stockholm och som egentligen aldrig förändras, det är en mycket mer självsäker stad än Malmö.

Bron till Danmark byggdes. Turning Torso. En representant för MKB, Malmös kommunala bostäder, var med i teve och stod mitt på Möllevångstorget och sade saker som att nu skulle till och med Möllevången, det gamla bohemfästet, uppgraderas, Stockholms Södermalm var modellen man skulle försöka efterlikna. En hippare, dyrare stadsdel, men fortfarande med en viss bohemisk touch, en fasad som skulle dölja det lyxrenoverade och själlösa innanmätet. Stadsdelens gamla invånare fick väl gärna flytta på sig ut till någon förort där de inte syntes lika mycket. Ja, allt det där sade han ju inte förstås, men jag inbillade mig att det var så han och andra tänkte. Men Möllevången har överlevt, även om hyrorna smyghöjs och lattebarer ersätter de gamla affärerna. Och Malmö fortsätter att locka mig med sina långa ödsliga gator, den eviga blåsten och de råkalla vintrarna. Och med somrarna i Pildammsparken, uteserveringarna, havet. Att komma hem från jobbet, ta en kall öl ur kylen, gå ut på balkongen och se ut över Möllan, känna att jag var en del av staden, att den var en del av mig. Det kommer den nog alltid att fortsätta vara.

Läs recensioner här!