Recensioner – Sista undrens tid

Sista undrens tid”Sista undrens tid har kanske försoning i botten, men den har framförallt svärtan. Den försöker inte göra sig till eller släta över. Den är inte på det humöret. Det känns tomt och övergivet. Trösten som någonstans ändå erbjuds är Ekströms språk. Och den galna glimten, kanaljen som bara tillåts prassla med pappret. Som när Barbapapa dyker upp i dystopin och tänder ljuset, inte för att ljuset måste vara tänt utan för att det är dags. Att sopsortera lite. Bland människans fula ovanor. Ta fram skrattet i henne. Poesin. Kanske till och med skönheten. Eller i varje fall drömmarna. Sedan ner under jorden igen, bland flugorna och spindlarna, bland dammiga husbehovsböcker från en bortglömd, förstelnad tid, döden, saknaden, ensamheten på ett tåg, i en korsning, var som helst. Folkhemmets krossade optimism. Staten och kapitalet. Opium åt folket.

Sista undrens tid är Ekströms mörkaste bok. Och hans bästa så här långt. Inte för att den är mörk utan för att den är jävligt bra. Ekström, som jobbar som formgivare, förläggare, föreläsare och kyrkogårdsarbetare när han inte skriver poesi, vet hur man använder en penna. Ju mer han skriver, desto vassare blir spetsen. Det är inte värst många som behärskar den pennföringen.”
Stefan Whilde, Tidningen Kulturen 8/6 2011

Sista undrens tid är stilistiskt och tematiskt mycket konsekvent, och redan från början etablerar Ekström en grågles, undflyende och vacker stämning som han sedan sällan släpper. Boken inleds med tre sorgsna citat av Benjamin Smoke, Tor Ulven och Saul Williams, och första kapitlet heter Noll.

Den inledande prosatexten heter Förorter (en inledning). Det är en elegant komprimering, en sorts mininovell, en skiss av både en uppväxt, ett släktöde och den våldsamma politiska förändring som det svenska 1900-talets urbanisering innebar. Jag uppfattar denna inledning som en sorts frö, den text som hela boken kan deriveras ur, eller som en hand som håller ihop de övriga texterna. Det som följer är nämligen ett intensivt pärlband av  olikartade bilder och scener, och varje scen och bild har sitt självklara band till inledningstexten. Att placera en så densitiv och dominerande text redan i början är djärvt och mycket lyckat grepp.

Sista undrens tid är en både egensinnig och mycket svensk diktsamling. Jag tycker mig höra ekon från både Norén, Sonnevi och Tranströmer, och någon sorts intellektuellt beslöjat, lätt svävande dödsmedvetande verkar alltid finnas närvarande i dikterna. Ekström har verkligen lyckats  skriva en mångfacetterad men sammanhängande diktsvit om två av de svåraste ämnen som finns: saknaden och döden. Bilderna är scenerna är verkligen väldigt svenska, ensamma, ruvande och blåsiga. Det är som att Ekström metodiskt filtrerar en personlig smärta genom ett svenskt raster, ett renande, objektivt filter som låter honom utvinna ljus ur mörker. Han och läsaren forslas rastlöst mellan rum, platser, minnen, tankar, idéer och personer. Sista undrens tid är på något sätt som en tråd med en rad solblekta och regnblekta fotografier på. De faktiska omständigheterna har bleknat, men känslan och ljuset hänger kvar, stelnade, som någon sorts minnesstenar, som taktilier att flytta fram och tillbaka, räkna och sortera.

För att en sådan här bok ska fungera krävs en fingertoppskänsla, och det har Ekström. Det märks att han är en van poet; Sista undrens tid är påfallande välkomponerad och språkligt exakt. Ekström är en både stilistiskt och rytmiskt driven poet. Han behärskar t.ex. den närmast bortglömda konsten att strofera, och det ser man verkligen inte varje dag.”
Kim Larsson, Eremonaut 15/6 2011

”Bilderna är knivskarpa, tydliga poetiska identifikationer med de poetiska objekten liksom barndomen är närvarnade precis som vuxenvärlden finns där i dikterna. Moderna dikter som beskriver att växa upp men också dikter om att minnas sin tid. För det är nog livets genomtränglighet som de poetiska bilderna laddar sin symbolik med. Symboliken är just de där dragen av saker, miljö och emotioner som gör Tomas Klas Ekströms nya diktsamling bra. kanske inte bättre än någonsin för Tomas Klas Ekström har alltid varit en bra författare i min enkla värld. Men här laddar han sin dikter med saker, händelser och vardagsbilder som är ännu lättare att finna mina egna mönster och spår i. En form av metapoesi om vardagen där symboler, bilder och objekt liknar sådant jag lätt kan ta till mig utan större problem. Jag förstår Ekström så mycket bättre i den här boken då jag som läsare kan applicera in egna funderingar och bitar av min egen erfarenhet ur livets skåp. Man kan säga att han fångar in både symboliska och klichéfyllda detaljer som han smyckar sina dikter med. Då kan man lätta förstå och följa med längs den redan upptrampade ofärdiga stigen. dikterna både överraskar och härbärgerar det invanda spårstigarna på den väg vi beträder i livets diverse rutiga gatusystem. Med andra ord är det en finstilt och subtil välkomponerad samling dikter. Detta diggar jag.”
Dr Indie, Blaskan, juli 2011

”Den här poeten har jag inte mött förut fast det lär vara hans femte diktsamling sedan debuten 2002. Och jag gillar genast det jag ser. En form som är strikt och som passar mig. Konkret. Enkla ord, korta meningar, men ändå med olika tolkningsmöjligheter, en tilltalande outsagdhet. Som hos Lars Gustafsson, för att dra till med bara en av många möjliga jämförelser (Altgård, Werup…)

Två tydliga teman: förorten (fast inte Malmö den här gången) och åldrande-sjukdom-död. Förorten är trist och alldaglig men har sina poänger; humorn är aldrig långt borta i dikterna som ingår i Sista undrens tid. En rolig knorr är att Ekström i ungefär av hälften av dikterna har en not som hänvisar till ett uppslagsord i Handledning för husmödrar från förra seklets början. Detta ord förekommer då i dikten och följs av ett notnummer; 25 sådana finns, till exempel ”9. Vård af spelkort: man doppar en linnelapp i fotogen och gnider korten härmed, torkar dem sedan väl och polerar dem med talk, eller man gör en deg af bränd magnesia och bensin samt gnider korten härmed.” Denna kommentar är till en dikt på det andra temat, sjukdom-död:
Katatoniska, mekaniska fel./Infektion efter inflammation.
Du sover. Jag saknar dig./Visar bilder.
Avflödeshinder. Inkontinens./
Teven står på./Nattpersonalen. Spelkorten.

Ett slags förmedlande länk mellan förort och sjukhus-död-begravning är dikten Trasigt ungefär mitt i boken:

I köket ramlade du sönder bordet.
En sommardag åkte jag till Ikea för att köpa ett nytt,
den enda kärlek jag var kapabel att visa.

Jag monterade ihop bordet, som en god son
med någorlunda praktiskt handlag.

Satt senare några kilometer därifrån,
på en krog i Mörby centrum, och drack öl efter öl,
med en Cornelis Vreeswijk-kopia vid bordet.

”Vet du vem jag är?” frågade han.

Precis i anslutning kommer sedan Den andra förortsdrömmen:

De trötta trötta händerna.
Mörka landsvägarnas hot.
Djuren som ligger platta
på ängsvallarna.

En monoton målbrottsröst:
”fett nice ses snart”.
De trötta trötta benen ur bilen.
Fördunklade banker.
Innehållslösa konsthallar.

Mycket att tänka på här. Och så är det ju med god modern poesi. Ställer frågor men ger sällan tydliga svar. Och i alla avseenden är Sista undrens tid en mycket bra diktsamling. Välgjord också rent grafiskt av författaren själv. Nu ska jag leta på Ekströms förra diktsamling från förra året: Malmö är en dröm.
Christer B. Johansson, Tidningen Kulturen 3/8 2011

”Bokförlaget King Ink har på mycket kort tid etablerat sig som ett av de viktigaste oberoende förlagen. Nu utger förlaget i rask följd tre mycket särpräglade diktsamlingar, som har det gemensamt att de på olika sätt undersöker språket och författarens möjlighet att vidga sina språkliga ramar. Världen är inte bara ett ord. Ordet är framför allt en rörelse.

Kristian Carlsson, Freke Räihä och Tomas Klas Ekström närmar sig alla en slags språklig ready made där man låter ting, personer och platser laddas upp med en ny betydelse beroende på det nya sammanhanget.”

”Ekström skriver en bildrik, pregnant lyrik som allt som oftast öppnar dörrarna ut mot det tätnande mörkret. Det är också det som gör hans citatteknik så raffinerat hjälplös: Katatoniska, mekaniska fel./Infektion efter inflammation./Du sover. Jag saknar dig./Visar bilder./Avflödeshinder. Inkontinens./Teven står på./Nattpersonalen. Spelkorten. Jag föreställer mig att det är en ögonblicksbild av sjukdom och kommande död. Ett slags destillat om man så vill. Vid ordet ”spelkorten” finns då en referens, som lyder så här: ”Vård af spelkort: man doppar en linnelapp i fotogen och gnider korten härmed, torkar den sedan väl och polerar den med talk, eller man gör en deg af bränd magnesia och bensin och gnider korten härmed.”

Världen framträder just så absurd och gåtfull som den är. Ekström är en känslig och intuitiv poet som inte drar sig för att rasera sin egen poetik för att kunna vara i dikten – precis där han skall vara.”
Kristian Lundberg, Helsingborgs Dagblad 26/8 2011

Recensioner