Nya dikter – V4

Indiskt gul

1

Hur jag minns dig i förhållande till bilarna du körde. Skäggstubben,
solglasögonen. Lånade bilar, stulna bilar. Lånat ljus, stulet ljus. Du tog ditt
ljus med dig ut i skogen, lämnade det där. Bilar som du ägde och sålde. Jag
satt i baksätet på en Saab V4, en orange från tidigt 70-tal. Indiskt gul, hette
färgen, det sade du gång på gång. Inte orange. Jag minns dig i förarsätet,
den överfulla askkoppen, hjärtats liksom ihåliga bullrande. På väg genom
grönskan och allt var orimligt idylliskt på andra sidan fönstret. Din röst, den
minns jag. Röken som gick ner, orden som kom upp. Det var där jag
började.

2

Rusandet genom träden, på väg att försvinna där. Jag hinner före mig själv.
Ner för backen, över gatan, förbi bensinstationen, in bland träden. Rusandet.
Osynliggörandet. Jag försvinner. Eller är det resten av världen som
försvinner, och jag som plötsligt blir tydlig. Åtta nio tio elva tolv. Hela
dagar passerar där. Minnen: vissa är bara skisser. Andra förljugna. En del
sanna, tydliga som diabilder.

3

Den gamla svarta bilen. Volvo PV, sent 40-tal. Nedsjunken, fastrostad, som
en tidsmaskin. En inkräktare i vår tid. Jag sitter bakom ratten, rycker i
växelspakskryckan. Bilen, död, men doftar som liv, ett okänt liv. Det är
tusentals mil jag ser passera i backspegeln. Utanför, på marken sitter jag.
Stryker med fingrarna över de slitna däcken. Låter alla främmande vägar
och länder fastna på mina fingrar, färdas vidare inom mig.

4

Minus nio och snön yr österifrån, letar sig in i ventilen högst upp på gaveln,
smälter och droppar ner på skrivbordet. Hur vinden känns mot den öppna
huden, nio sekundmeter och nio minusgrader. Det är tomt på vägen, tomt på
fälten. Alla gömmer sig. Jag huttrar i boden och tänker på våra söndagar i
garaget, den kalla metallen, fälgkors, navkapslar. Ljudet av tappade bultar
som fortfarande ekar i mig. Jag hämtade och höll. Hämtade och höll.
Observerade. Tänkte att en dag skulle jag ha en bil i ett garage. Visa dig att
jag kunde något mer än att hämta och hålla. Rolling Stones. Jag tänker på
radion som alltid var så högt uppskruvad att det omöjligt att prata, mer än
att skrika hämta den, håll den. Hämta och hålla. Elvisaffischer på väggen.
Du som ville köra Cadillac men fick nöja dig med en Saab. Indiskt gul.

5

Världar byts ut framför mina ögon. Tunnelbanespår, igenbommade butiker,
hundar. Fem minuter bort, fem minuter eller fyrtiotre år.  Du blev kvar här
när alla andra reste sig upp och gick. Kvar med lämningarna som bara en
arkeolog kan förstå något av. Till slut blir det din tur också.

När du reser ser jag Barbapapa stoppa ett skenande tåg. När jag tar farväl
sitter du framför teven i ett uppehållsrum. Personalen vädrar ut dig med
fönstren öppna mot Edsviken. Den sluttande skogen, branten; sprang vi där
ner mot vattnet. I så fall minns jag inte det längre. Du sitter framför teven.
Du är inte längre kvar.

 

Skrattar; det släpper

Skrattar; det släpper. Hon, hon gör det: rösten, känner igen den. Bryggan;
vattnet under. Jag, jag ligger där. Handen, fortfarande samma. Ögonblicket.
Vi är aldrig i det. Vi; tafatta, fumliga drumlar. Sömndruckna om dagarna.
Skrattar; det släpper. Bryggan; vattnet under.

Ringsjön augusti, mörkt vatten. Tappar år och andetag här. Som du rör
omkring i mig. Som du gör det. Skrattar; det släpper. Pildammsparken
september, drucken omtöcknad. Vi; ofattbart fumliga drumlande.  Jag vilar i
en kokong. Barndomen, eller bara rädslan. Rädslan för det mörka vattnet.

Bryggan; vattnet under. Adresser, visitkort, flaskor. Låter det vara olåst,
vänder mig inte ens om. Inte ens nu. Är du kvar där. Skrattar; det släpper.
Rassel av papper. Rapporter, andra sängar, alltid andra sängar. Jag, jag
ligger där. Du höjer handen.

Skrattar; det släpper. Hon, hon gör det: rösten, känner igen den. Bryggan;
vattnet under. Jag, jag ligger där. Handen, fortfarande samma. Rösten,
känner igen den. Bryggan; vattnet under. Ringsjön oktober, mörkare vatten.
Med linor sänks natten.


Rost

1

Du tar en slägga, det sjunger i karossen. ”Men det sitter ju fast!” rosslar du,
röd och reflexlysande i januarimorgonen. Redskapet svingas igen, sjunger i
hjulet som vägrar ge sig. ”Hur fan ska vi då kunna rulla han?” Dunsen av
släggans fall ekar i marken bort mot bäcken, väcker grannens hund. Jag står
förundrad där, betraktar en gammal Saab, med sina tjuriga fastrostade
bromsar. Och släggan, fingrarna som ännu griper om handtaget, ännu en
liten stund. Grannens hund slutar skälla, lägger sig tillrätta igen. Stilla.

2

Värdelös; jag, inte han. Gammal man bär på märkliga, uråldriga verktyg i en
kasse. ”Det börjar bli sent”, säger han till mig, potatisen måste upp, den kan
inte stanna kvar i marken längre.” Han går vidare in i skjulets fuktiga
mörker: en Fordson Dexta -57 väntar honom där med sina obegripliga
spakar, med sin rost, och all sin himmelsblå metall.

 

V4

Vi har stakat ut skogarna med oljud och blinkande ljus. Som strålkastarna på
din gamla bil, en sprucken och oskarp syn. Saab V4, halvblind och krockad.
Nätterna är mordiska, jag ser svarta skepnader lämnade längs vägen. Går dit
för att se vad det är. Kasserad elektronik. Kablar och plastleksaker. En fot
sticker ut ur en sopsäck. Vit och bortkommen i dunklet. Vi sitter fast nu,
djupt rotade i marken i denna svenska landsbygd.

 

Differential

1

Det rasslar i dina lungor. ”Jag röker för att jag älskar att hosta”, brukar du
säga, och jag vet att du har stulit den repliken från någon annan. Men jag
älskar dig ändå, dina svarta lungor, ditt svaga ljus.

2

Ljuset genom stängda ögonlock; den lysande klingan som äter på karmarna
till en stängd dörr. Det svarta stångjärnet kommer ur frånvaron. Det röda av
blod stöpta kommer ur själva livet. Ljuset genom stängda ögonlock;

3

Snö och Hårnät. Rökt skinka och papiljotter. Jag bara skriker i motvind. Står
i skuggan av det vita huset vid änden av ett ändlöst traktorspår. En kos
andetag bort.

4

Uppochnerhängande fåglar. Stilla i slutet av en sommardag.

 

Resistans

1

I redskapsskjulet på baksidan, en grävlingsfärgad lördag. Bokskogens backe
skuggar oss med sina ryggar och blad. När jag ser dig med stickkontakten i
handen är det redan för sent. Det är lukten av svavel, av magnesium och
blysulfid som stannar kvar. Och synen av en blå eld i den sjunkande
eftermiddagen.

2

Kolen gnistrar som rävsvansar i skymningen. Ankaret; svart av damm. Du
böjer dig ned och luktar på det, ”bränt” säger du. ”Du ser själv hur
lindningen ser ut”, säger du, ”bränd lindning får en lukt man aldrig
glömmer”. Vi mäter resistansen, vi mäter mellan lamellerna; precisionen
hygglig. Det är mörkt omkring oss nu, jag förstår inte varför vi stannar. Som
sörjande vid ett barns kista.