Recensioner – Natten är svart och full av troll och kanoner

”Realistiska, till synes objektiva iakttagelser glider över i andra miljöer och händelser. Snö och kyla samsas med sol och hetta i ett kalejdoskopiskt drama. Ofta utgör dikternas titlar en scenanvisning. Dikterna är dock inte formupplösta utan är vanligtvis fast sammanhållna i balanserade strofer. Stundom kan man ana poetens engagemang och ilska över tidens avarter. Kanske måste man vara erfaren lyrikläsare för att uppskatta samlingen, men även mindre erfarna bör kunna få ut någonting av Ekströms mättade och känsliga språkbehandling.”
Jörgen Hammenskog, BTJ-häftet januari 2006

”Under tiden jag läser Ekströms diktsamling, hör jag radion på avstånd. Först efter några minuter förstår jag att upptäckten av ett nytt rovdjur i Malaysias regnskog, som forskarna gjort, inte ingår i någon av dikterna. Rovdjuret hör till naturprogrammet, men det är som det också smyger omkring kända, och okända, hotfulla djur i Ekströms nattliga världar. Rovdjuret på gator och torg och i förorternas höghus, kanske låter sig fångas och tämjas, men konsten är svår eftersom djurets namn heter rädsla och sitter bakom galler i en bur i människan själv. Rädslan, isoleringen känns nästan fysisk i dikterna.

En nation, dess människor och miljöer, kan skildras på många skilda sätt. När Tomas Ekström skannar landskapet får han med subtila inslag som mest går att ana, inte föra i bevis. Känslan är total, och det går säkert att såväl sympatisera med svärtan i tillvaron, som att inordna sig i det samhälle vi sällan visar upp i PR-syfte. Men åter igen, nej, obehaget inför livet i den trappuppgång vi besöker, står för det bestående intrycket. Dikten om grannen slutar: Jag är rädd för dig/Du är rädd för mig. Och inte blir det mycket mer gemytligt när julhelgen närmar sig. I två rader målar poeten upp verkan av pyntet. Julen 2004 i en resumé: Sjok av plastvitt och sanitetsblått/faller mot mig nu.

Malmö är författarens yttre miljö. Från staden gör han utfärder till Stockholm, till landet. Oavsett han befinner sig upplevs den klaustrofobiska känslan, som i dikten om katten på balkongen, som med nosen försöker öppna springan, ut till det fria: …nedanför monterar en cyklist isär sin cykel/Bagaren går med tårtor smältande i solen/Jag har lov/Jag får nu/Får vi lov. Nej, någon katt är odjuret inte. Samtidigt som det skulle vara fel att fördöma livet som lever vid sidan om den offentliga bilden av Sverige. Fel av den enkla anledningen att överallt där människor är finns en natt vars mörker är betydligt djupare än den vinternatt som desperat ska betvingas av halogenlyktorna. Det är i den natten förutsättningarna för en värdigare värdighet har sin källa. Men till ett sådant mörker, en sådan ensamhet, är det ännu långt att gå, tycks vara Ekströms mening.”
Peter Hultsberg, Skånska Dagbladet 4/1-06

”Tomas Ekström skriver en ogarderad beatpoesi som inte saknar överraskningseffekter: Kommunalrådet vinkar glatt / som guds läppar mot våra egna. Men Ekströms Bonusmaterial känns lika överflödigt som på de flesta dvd:er.
Pelle Andersson, Aftonbladet 28/12 2005

”I dikterna finns en motvilja till allt som går fort. Det handlar inte om att romantisera det pågående, utan om att fördröja rörelserna och framför allt effekten av rörelserna. Tomas Ekström dröjer i sina bilder, särskilt när han beskriver förlopp och handlingar. Han vill få läsaren att ta in världen.”
Magnus Borg, Piteå Tidning 29/11 2005

”Ekströms diktjag behöver inga stora mysterier, ingen Gud, inga filosofiska frågeställningar kring vare sig liv eller dikt. Istället ryms allt i det lilla, i en kedjerökande grannes rädsla, i en wallenbergare på en vägkrog.”
Marie Pettersson, Helsingborgs Dagblad 30/11 2005

”Tomas Ekström föddes i Stockholm 1969, samma år som skådespelaren Boris Karloff dog, och är sedan någon gång på 90-talet bosatt i Malmö. Han har knäckt som kyrkogårdsarbetare och fått diktsamlingen Elvis, kattsand & andra viktiga saker översatt till spanska och utgiven i Uruguay, designat hemsidor och varit redaktör för tidskriften Serum. Ett häfte kortprosa har publicerats under pseudonymen Klas Thomas och husgudarna heter Bruno K. Öijer, Tomas Tranströmer, Sonja Åkesson, Torbjörn Säfve, Charles Bukowski och Sture Dahlström. Så det är klart som korvspad att jag läser Ekströms nya samling Natten är svart och full av troll och kanoner med fläskläpp; inga fler nödställda, ångestdränkta, självföraktande, självmordsbenägna unga tjejer, inga grubblande gubbar eller silikonkäcka dagsländor – nu vankas raka rör och en smula innerlighet.

Och raka rör blir det när Ekström bjuder in till en lång dröm om det prosaiska, triviala, banala, primära. Här är lunken ett relä snarare än ett stigma, här handlar man ingredienser till en grönsakssoppa och ser världen runt omkring, hur den lutar ner i kommersträsket, hur oroliga vi är men vi gör i varje fall vårt jobb, hur stadens kolosser tynger och längtan till landet och lugnet växer, hur vi gömmer oss bakom pansardörrar medan sparkar och knivhugg härskar på kameraövervakade torg och hur gott det kan vara med ett glas rött vin ibland.

Poeten betraktar ett slags elände och ett annat slags skönhet, de vägs kanske mot varandra som i franska och italienska exotismen. Jag hittar inget fördömande och inte heller någon likgiltighet, varken slutenhet eller förakt, snarare ett drömmens vakuum som släpper fram – jo, jag vågar nog kalla det för simpel glädje, en glädje av det där höstlika vemodiga slaget. På det stora hela skildrar Ekström sprängda bilar, fågelsång och nerlagda pizzerior som det anstår en av diskbänksrealismen betagen herre. Och jag hänger med.
Stefan Whilde, Kristianstadsbladet 24/2 2006

”Tomas Ekströms andra diktsamling är en glad överraskning. Jämfört med debuten från 2002 har han fått ett betydligt säkrare uttryck. Boken kryddas dessutom med bonusmaterial i form av en intervju med författaren och dikter från en kommande samling. Det är generöst. Ekströms lista av valfrändskaper – Captain Beefheart, Tom Waits, Charles Bukowski, Sonja Åkesson – ger en fingervisning om vad han vill åstadkomma. Surrealism, förnyelse av klichéer, beat och vardagsironier, även om resultatet blir lite spretigt eller småputtrigt som den grönsakssoppa på ettans värmeläge som Ekström ägnar en av sina dikter. Jag föredrar när författaren träder ut ur det drömska skinnet, skriver in sig själv i dikten eller häcklar staden där köpfesten aldrig avtar:

Gud sänker sig över Malmö/Blåser oss vantrogna
I Hansacompaniet som vanligt/de som köper för att de inget ska kunna ge


Morgondimman över sjön/Hör du fåglarna

Andreas Brunner, Sydsvenskan 8/2 2006

Recensioner