”Hans bästa så här långt”… recension av Sista undrens tid

Sista undrens tid
Sista undrens tid

”Sista undrens tid” har kanske försoning i botten, men den har framförallt svärtan. Den försöker inte göra sig till eller släta över. Den är inte på det humöret. Det känns tomt och övergivet. Trösten som någonstans ändå erbjuds är Ekströms språk. Och den galna glimten, kanaljen som bara tillåts prassla med pappret. Som när Barbapapa dyker upp i dystopin och tänder ljuset, inte för att ljuset måste vara tänt utan för att det är dags. Att sopsortera lite. Bland människans fula ovanor. Ta fram skrattet i henne. Poesin. Kanske till och med skönheten. Eller i varje fall drömmarna. Sedan ner under jorden igen, bland flugorna och spindlarna, bland dammiga husbehovsböcker från en bortglömd, förstelnad tid, döden, saknaden, ensamheten på ett tåg, i en korsning, var som helst. Folkhemmets krossade optimism. Staten och kapitalet. Opium åt folket.

”Sista undrens tid” är Ekströms mörkaste bok. Och hans bästa så här långt. Inte för att den är mörk utan för att den är jävligt bra. Ekström, som jobbar som formgivare, förläggare, föreläsare och kyrkogårdsarbetare när han inte skriver poesi, vet hur man använder en penna. Ju mer han skriver, desto vassare blir spetsen. Det är inte värst många som behärskar den pennföringen.

Stefan Whilde, i Tidningen Kulturen – läs hela recensionen här!