”Man får ingenting” – om Victoria & frihet

Victoria BenedictssonI går tog jag med mig mina skrivarkurselever till museet i Hörby för att de skulle få veta lite mer om Victoria Benedictsson. För trots allt är det så att det inte pratas speciellt mycket om Victoria här i Hörby, hon var väl för obekväm, ifrågasatte alldeles för mycket. Och hon tyckte att Hörby var en en liten byhåla (ja, till och med en ”avskyvärd” byhåla!) Hade hon däremot hyllat orten och dess invånare hade hon säkert haft en annan ställning här. Ja, eller om hon hade varit man, då hade hon kommit undan med nästan vad som helst. Eller hur? Nu har vi staty och byst. Gator som heter Victoriagatan och Ernst Ahlgrensgatan. Till och med en godisaffär, i huset där hon bodde, heter Victoria Godis. Men de äldre som vet varför är oftast inte intresserade, och de unga har aldrig fått veta vem Victoria/Ernst var. Det är bara namn på skyltar och en staty i park, en sträng dam som blänger på oss på bibliotekets andra våning. Och när Victoriamarknaden arrangeras så påminner den mest om vilken marknad som helst, med veterantraktorer och krimskrams. Ibland med några ”pittoreska” inslag av 1800-talsromantik som rimmar illa med Victorias verklighet. Som när ”Victoria” och ”Postmästaren” i tidstypiska kläder vandrar omkring bland besökarna. Ja, det hade väl inte varit så populärt att iscensätta hennes självmord, antar jag. Jag förstår ju att man från kommunens sida vill försöka visa upp en acceptabel sida av Victorias liv. Men det är inte någon lätt person att ”disneyfiera”. Tack och lov!

På museet och biblioteket finns mycket kunnig personal att fråga, hennes böcker, och en permanent utställning. Men alla går ju inte in där. Ju mer jag läser av henne, och genom dagböcker och brev lär ”känna” henne, desto mer beundrar jag henne. Sonja Pleijel och Marianne Söderberg gjorde en TV-film om Victorias liv, ”Postmästarfrun från Hörby”, i slutet på 80-talet. Men det förvånar mig att det inte har gjorts något mer försök att skildra Victoria på film; böcker har det ju skrivits många om henne. Det saknas sannerligen inte dramatik, från barndomen med fadern som behandlade Victoria som den pojke han saknade, hur hon fick försaka sin konstnärsutbildning, via det olyckliga äktenskapet med Postmästare Benedictsson, till sjukdomen och konvalecentåret i Malmö som gav henne chansen att börja skriva, utgivningarna och resorna till Stockholm, Köpenhamn, Paris, och sedan åter till Hörby där pratet och skvallret blev elakare och elakare, till affären med danske litteraturkritikern Georg Brandes och slutligen rakkniven och hotellrummet i Köpenhamn. Vilket stoff!

Men så var det mina skrivarkurselever. Det är ju en grupp på tio tjejer mellan 14 och 19, så allt det här borde kunna tilltala och inspirera dem, så tänkte i alla fall jag och Åsa Dahlberg Ohlsson, som är museichef. Och det blev en väldigt intressant diskussion på museet i Hörby igår kväll, en diskussion som började med Victorias liv och den tiden hon levde på, om att vara kvinna i Hörby i slutet på 1800-talet, men inte nöja sig med den tillvaro som erbjöds henne. Om att ständigt behöva kämpa för sin frihet och för att få sin röst hörd.

Man tvingas att varje ögonblick tänka på vad kön man hör till. Man kan inte gå på gatorna om qvällarne, man kan inte få köpa en ensam biljett till teatern, man får inte sitta på parkett, man får ingenting.

Sedan kom vi in på hur livet för tjejerna på kursen ser ut idag, vilka skillnader är det, hur långt har vi kommit? Inte speciellt långt – det byggs nya fängelser hela tiden, de bara ser lite annorlunda ut idag. Vi kom fram till att boken som vi ska ge ut i slutet av kursen ska få temat ”Frihet”. Frihet för tjejer/kvinnor idag. Jag tror att det kan bli väldigt bra!

Mer Victoria:
Sveriges radio
| Projekt Runeberg | Litteraturbanken