Robert Karl Oskar letar fortfarande efter sig själv

Jag letar efter mig självI helgen hade Robert Broberg turnépremiär på konserthuset i Malmö, och jag var där tillsammans med Mårten Melin som av en händelse träffat på herr Broberg i Stockholm för några veckor sedan, och eftersom de kände varandra lite grann sedan tidigare, var det en enkel sak att få fribiljetter. Det var med lite blandade känslor som jag gick dit, jag har egentligen inte haft något förhållande till hans musik eller person de senaste 12, 13 åren. De nya låtar jag hört under den tiden har sannerligen inte varit allt för roliga.

Men herr Broberg har funnit där i bakgrunden, och ibland lite mer i förgrunden under många, många år. Från de där ”Robban”-hitsen på radion när jag var liten till klasskompisen på högstadiet som hade ”Upp igen” kring 83-84 någon gång, det var väl då jag förstod, eller började ana, att den där snubben med ett kastrullock i pannan var något speciellt. ”Båtlåt” och ”Maria-Therese” kändes rätt mossiga då, men på ”Upp igen” hade han ett helt annat sound, en minimalistisk, elektronisk produktion som kändes allt annat än mossig. Och så texterna förstås; ”Likbil”, ”Bredaschlade tanter”… Det var ju de skojiga låtarna jag lyssnade på då, på den tiden; det mörka, ibland avgrundsdjupa – ”Jag ska inte ligga lik”, ”Jag älskar dig ditt helvete” –  fastnade inte, gled förbi. Det skulle komma en annan tid för det.

Enmansföreställningarna på Komediteatern på Djurgården i Stockholm, och sedan liksom superstar-Robert plötsligt med utsålda konserter på Globen och Scandinavium. Han klarade av att ta det enorma steget, från 200 till 10 000 i publiken. Men någonstans där började jag tappa intresset, när det experimentella fick ge vika för habil boogierock och putslustigheter som ”Får jag doppa min mjukglass i din strössel”. Det kom några nya plattor kring millenieskiftet men jag tittade på låttitlarna och bestämde mig för att inte vilja höra. Omslagen, alltid med ett utklippt Broberg-huvud med färgglada krumlelurer runt omkring bidrog inte heller till att locka till närmare granskning (”Dubbelsångare” hade – just det – två glada Brobergskallar). Kanske har jag gått miste om några mästerverk, men jag tror det inte. Men han har alltid varit en av våra största scenartister, med en osviklig förmåga att beröra och skapa en intim känsla vare sig han uppträder i hockeylador eller små teatersalonger. Och det är alltid utsålt på en Robert Broberg-konsert, även om det inte finns en ny platta i affärerna, även om han inte medverkar i ”Let’s Dance” eller ”Stjärnorna på slottet” eller ”På spåret”. Och all heder ska han ha för det. Det kostar på att vara en särling, en outsider. Han är på ett sätt folkkär, men verkar samtidigt av många avfärdas som en dåre. Det kostar på att vara så utlämnande med sina känslor och tankar som Robert Karl Oskar ofta har varit. Men mycket av det han sjöng om i sina låtar på 70- och 80-talen, om att målet är ingenting, vägen är allt, att leva i nuet – för det som är ”nu” är ju redan nyss, i samma stund som vi säger ”nu” har nuet farit förbi, är väl sånt som dyra livsstilscoacher pratar om idag.

När jag och Mårten intervjuade Robert i hans studio i början på 90-talet, så var det en eftertänksam och rätt så allvarlig man vi mötte. Men när han skulle signera en affisch så kunde han inte hejda sina ordassociationer längre. ”Hmm… Tomas… jag får skriva To Tomas… och då måste jag ju skriva From Frombert!” Jag kan ju ibland förstå att en del mest skakar på huvudet när jag försöker förklara varför man ska ge hans bättre skivor en chans, och bortse från de mer tröttsamma ordjongleringarna…

Hur var då konserten, vilken variant av Robert Karl Oskar Robban Zero Broberg är det publiken får möta 2010? Det är en åldrad artist, som går med krokig rygg och stela ben, men som har rösten (om än inte alltid minnet) i behåll. Fokus är – en lång stund av kvällen – på de allvarligare sångerna från sena 70-talet, och det är i dem han kommer till sin rätt nu, i ”Jag ska inte ligga lik”, ”Allting förändras”, ”Jag älskar dig ditt helvete”, och – faktiskt – den rätt så nya ”Mörkret”. Liksom i de gladare men skruvade låtarna från ”Upp igen”. Och publiken var med på noterna trots att de inte fick höra ”Uppblåsbara Barbara”; gamla Broberg-fans är ju vana vid hela föreställningar med enbart nytt material. Extranumren där det eviga örhänget ”Båtlåt” till slut framfördes av en disträ sångare var snarast ett antiklimax. Jag tror inte att någon gick därifrån besviken, även om åsynen av en fysiskt försvagad Broberg (jämfört med för bara några år sedan) la en viss sordin över stämningen. Vilket nog i och för sig passade huvudpersonen, som i början av aftonen sa ”jag vill visa att jag inte bara är den där clownen i prickiga skjortor”.

Och för den som vill veta vad som finns bakom den där blå gitarren och under de färggranna kläderna och det rufsiga håret; leta upp ”Tolv sånger på amerikanska” från 1978 (den är tyvärr lika svår att hitta som alla andra riktigt bra Broberg-skivor, de från tiden 1971-79). Du kan läsa en briljant liten essä om ”Tolv sånger” på bloggen Tango för enbenta.

De övriga rekommendationerna är: ”En typiskt rund LP med hål i mitten” (1971), ”Jag letar efter mig själv/Live at hemma” (1973), ”Vem är det som bromsar och vem är det som skjuter på” (1974), ”Motsättningar” (1979) och ”Upp igen” (1983). Undvik i princip allt efter 1985.