Te på Råbygatan 6

Eftersom jag bor i Victoria Benedictssons (aka Ernst Ahlgren) gamla by är det extra roligt att läsa hennes dagböcker. Hon var ju en enastående människa! Väldigt modern i sina tankar och sitt skrivande, arg, politisk, feministisk. Och samtidigt förtryckt, gift med postmästaren i Hörby som hon avskydde. Först när hon drabbades av svår sjukdom och därmed ”frigjordes från sina äktenskapliga plikter” fick hon möjlighet att skriva… men böckerna och artiklarna hon skrev publicerades under (givetvis) manlig pseudonym, Ernst Ahlgren. Att skriva dagbok och brev var lämpliga sysslor för en kvinna, men att vara författare var i princip endast männen förbehållet. Inte förrän på 1950-talet fick hennes böcker sin korrekta avsändare. Men inte nog med det, hennes enda litterära bundsförvant i Hörby, Axel Lundegård, lebeman, författare och son till en kyrkoherde, tog efter hennes död sig vissa friheter med de efterlämnade texterna, så pass mycket att det i efterhand ibland är svårt att veta hur mycket som är Victorias egna ord, han skrev också en biografi som idag anses ha gett en ganska förvanskad bild av Victoria. Men upprättelse har hon fått, även om den kom sent. Och här vår lilla by (som hon i en av sina sista anteckningar beskrev som ”den avskyvärda lilla hålan”) har vi Ernst Ahlgrensgatan, Victoriagatan, Victoriadagarna, hon står staty i parken och som byst i bibliotekets entré, muséet har en permanent Victoriautställning, man kan handla ”Victorias och Postmästarens eget te”, vilket är aningen bisarrt med tanke på hur olycklig hon var med denne postmästare, där hon bodde på Råbygatan 6 i 17 år, samma gata som leder ut från Hörbys centrum, som tar mig ut till vårt hus strax utanför byn. Nej, Hörby var nog inget bra ställe för en kvinnlig författare på 1800-talet, å andra sidan bodde hon periodvis i Stockholm (”…just vad jag hade väntat… En stor skvallerhåla. Och de litterära storheterna äro små, ihåliga, futtiga… Ingen har mod att vara något för sig.”), Paris och Köpenhamn, men återvände till Hörby och sin skrivarlya. Här kan man inte undgå henne. Men jag undrar hur många som egentligen funderar över hennes livsöde, som ens har läst hennes böcker i denna ”avskyvärda håla”. Inte så många, skulle jag tro. Men många går gärna ut på stan på Victoriadagen och köper godis och foppatofflor och kanske det där teet som de ska ha druckit i mörkret på Råbygatan, Victoria och postmästaren.

Här följer ett utdrag från hennes dagbok, Hörby, 9 sept 1885: Victoria spekulerar i Axel Lundegårds begynnande litterära berömmelse och huruvida han kommer att resa till Stockholm, välkomnas i litterära sällskap och kotterier, och bli ”för fin” för henne.

”Han ska bli en av flocken! Och jag avskyr dem, dessa frasradikaler, denna njutningslystna hop, som skränar om att folket knotar, och som icke känner folket så mycket som mina gamla skor. Över dem borde det komma först, över dem och deras fräcka lögner. De skria om jämlikhet och dra sig för simpla bekantskaper. Hela deras egen livsuppfattning protesterar mot deras proklamerade teorier. Den tjänande brodern – ha, ha, ha – ja, han får nog fortfarande tjäna.

Var finns denna hänsynslöshet i handling, som är enda tecknet på att hänsynslösheten i ord är värd aktning?

Nej, jag hör icke till deras läger. Jag hör icke till något läger alls. Ty jag är rödare än de rödaste, jag är en plebej, en av de simpla, som de förakta. Fast de låtsa sig föra deras talan. Jag är tio gånger mer demokrat än de, ty jag hatar dem, emedan de äro aristokrater. Men jag vill icke skräna som de.”